"Potpurri av tankar"
Filosofi/Pedagogik - Det kompetenta barnet och barnet som subjekt
Strävan efter att skapa demokratiska människor med stark tro på var och ens egen kraft- såväl barn som vuxna.Om vi vågar säga vad vi tycker och vara obekväma som Tarja beskriver det, kan vi få barn, föräldrar, politiker ja hela samhället att lyssna på oss. Besvärliga barn och pedagoger är ett önskemål för att vi ska kunna förändra situationen i många förskolor och skolor till det bättre och föra fram hur viktigt det är att låta våra barn få vara kreativa.
Genom att vi analyserar det vi ser tillsammans hjälper det oss också att öka vår förståelse dels för olika sorters bildframställning och dels att samtala, lyssna och även öka förståelsen mellan oss. Vi lär tillsammans.
Barnen ges fler alfabet inom skapande aktiviteter som de sedan kan använda och uttrycka sig med. Fler språk som Howard Gardner uttrycker sig till hjälp att förstå vår omvärld och sig själv.
Det är processen och inte produkten som är målet. Barnen ges i detta arbetsätt en möjlighet att utforska på djupet och också makt över sitt eget kunskapsskapande.
Fokus i ett sådant arbete, för både barn och vuxna, är lärandets process snarare än målet/resultatet. Syftet är att utmana såväl barnens föreställningar och uttryckssätt som de vuxnas för givet tagna sätt attförstå sin omvärld.”
Om vi pedagoger är respektfulla, hänsynsfulla och arbetar för en tillåtande atmosfär kommer detta att ge våra elever stor chans att våga prova på och ge sig hän i de skapande processerna och i samtalen kring deras och de andra barnens bilder. En grogrund för växande med andra ord.
Barnen måste kunna lyssna på atelieristan, varandra och att respektera materialen och verktygen för att få tillgång till dom. Rättigheter men även skyldigheter.
Både barnen och jag behöver få tid att bolla tankar ihop för att kunna skapa en lyssnade och förhandlande pedagogik.
Vi behöver varandra för att kunna skapa ny mening och kunskap - utan varandra kan vi inte förstå någonting eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och i våra andra uttycksformer. I en lyssande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta.
Det estetiska språket har olika mål. Dels är det en ren skönhetsaspekt och dels ett sätt att uttrycka känslor eller uttycket av en känsla.
Atelieristan - Förhållningssätt
Genom att att arbeta med bild och estetik får Atelieristan eleverna att praktiskt träna funktioner som t.ex. minnesträning och sorteringsfunktionen i hjärnan såväl som deras känslonivåer och självbilder.
Vi hjälper då barnen såsom Loris Malaguzzi - en italiensk förskollärare, barnpsykolog och grundare av Reggio Emilia, sa genom arbetssättet, från öga till hjärna till hand barnens motoriska, kognitiva och identitetsskapande utveckling.
Viktigt att Atelieristan ger ramar och sedan litar på barnens egen experimentlusta och kreativitet.
Atelieristan roll är att se till att ateliern är utformad på så sätt att barnen som kommer dit blir inspirerade och vågar testa och ta för sig av materialet. Atelieristan bör också erbjuda barnen att prova material och tekniker som barnen inte är bekanta med sedan tidigare.
Både pedagogen och miljön måste vara tillåtande. Som pedagog/atelierista är det viktigt att dessutom finnas där och erbjuda och utmana då det behövs för att föra barnens processer framåt.
Det är så lätt som vuxen att visa hur man ska göra med ett material istället för att låta barnen upptäcka det själva. Jag måste utmana och påminna mig själv om värdet i bekantningsstadiet och i klottrandet(upptäckandet)
Ateliern
Material behöver vara lättillgängligt och attraktivt för ögonen. Barnen måste kunna se materialet och bli sugna på att testa det. Det är svårt att vara kreativ och utforskande när man inte vet vad man har att tillgå.
Ateliern ska uppmuntra till fritt skapande såväl som reproducerande och imiterande skapande aktiviteter. Barn som är kreativa tränar sitt seende, minne och föreställningsförmåga.
Dokumentation
Den pedagogiska dokumentation synliggör att det är den lärande processen som är det eleven bör sträva efter och inte i första hand slutprodukten. Dokumentationen på väggar blir ett visuellt erbjudande av aktiviteter samt inspiration.
Den pedagogiska dokumentationen blir ett verktyg som ger både pedagoger och barn tillsammans en etisk medvetenhet som leder fram till ett mer demokratiskt arbetssätt. Grunden i detta arbetsätt är en strävan efter att hålla det pedagogiska arbetet i ständig förändring skriver Ann Åberg i boken Lyssnandets pedagogik av Lenz Taguchi och Ann Åberg.
Livet i sig är inte ett ämne i taget utan istället är det naturligare att arbeta projektinriktat och göra lärsituationerna mer verkliga för barnen.
Övrigt
Konsten ger mig som lärare inspiration till att testa saker som jag inte tidigare har gjort. Vi blir tillsammans forskare som utforskar nya vägar inom det estetiska fältet.
onsdag 19 december 2012
tisdag 18 december 2012
Veckorapport v.50
Eget arbete 3
Uppgift: Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern? Hur synliggör man och följer processerna med hjälp av pedagogisk dokumentation?
Situation - erbjuda barnen något nytt
Eftersom jag är grafiker skulle jag gärna vilja testa på att låta mina eleverna i femman göra grafik. Potatistryck brukar var det närmaste många barn har kommit. Jag tycker själv väldigt mycket om hantverksdelen och sedan spänningen innan man lyfter på tryckpappret och ser resultatet.
Jag har sett en del som har arbetat med frigolittallrikar och gjort högtrycksgrafik med hjälp av dem men aldrig provat på det själv. Sagt och gjort travade jag iväg till närmaste sushiställe och bad att få köpa 25 förpackningar. Sedan skar jag ut den platta delen och klippte till skisspapper i precis samma storlek.
Eftersom vi närmar oss jul fick eleverna göra blyertskisser på en vinterbild eller ett julmotiv, Skissen skulle vara relativt enkel utan gråskale-valörer och ville de ha med någon form av text behövde den spegelvändas på skissen. Detta var något som många fascinerades av och de fick klura en stund på hur och varför texten behövde se ut som den gjorde. Jag visade upp ett tryck som jag själv gjort och även bilder främst på jultextilier som var gjorda med den här sortens tryckmetod.
Dokumentera
Reflektera
Det var intressant att se hur en del upptäckte saker som dom kunde korrigera under tiden arbetet pågick. Någon elev var väldigt missnöjd till en början då det var svårt att få till raka linjer på frigolitbiten men förvånades glatt över slutresultatet. Någon annan märkte att en bokstav dessvärre inte var spegelvänd men det var inte hela världen utan han tyckte bilden var rätt bra ändå och kommer troligtvis inte göra om samma misstag.
Jag upptäckte att färgen torkade lite för snabbt och till nästa tryckomgång hade jag hällt färgen i en burk med lock som var lätt att ta av.
Projektet var precis lagom svårt för att i princip alla ändå skulle känna att de lyckades och om de inte lyckades med någon av deras tre tryck fanns jag där och kunde hjälpa till lite extra med rollning eller avtryck och det tror jag alla kände var helt ok. Det var ju ändå deras egen skiss så jag gjorde egentligen inget med deras bild.Jag påpekade ett flertal gånger att det här var deras första försök och att de skulle göra så bra de kunde men att resultatet kanske inte skulle bli som de tänkt sig. Jag tror att resultaten var så långt ifrån vad de faktiskt kunde föreställa sig så att de hade inte några jättekrav på sig och många blev istället väldigt positivt överraskade. Speciellt de elever som lätt nedvärderar sig själva..
Hur skulle vi kunna gå vidare?
Det hade varit väldigt kul att fortsätta att arbeta med grafik även i andra former men även arbeta mer med olika tryckfärger och motiv. Jag skulle även vilja visa dom dokumentationen och höra deras kommentarer samt få eleverna att själva dokumentera deras processer.
Uppgift: Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern? Hur synliggör man och följer processerna med hjälp av pedagogisk dokumentation?
Situation - erbjuda barnen något nytt
Eftersom jag är grafiker skulle jag gärna vilja testa på att låta mina eleverna i femman göra grafik. Potatistryck brukar var det närmaste många barn har kommit. Jag tycker själv väldigt mycket om hantverksdelen och sedan spänningen innan man lyfter på tryckpappret och ser resultatet.
Jag har sett en del som har arbetat med frigolittallrikar och gjort högtrycksgrafik med hjälp av dem men aldrig provat på det själv. Sagt och gjort travade jag iväg till närmaste sushiställe och bad att få köpa 25 förpackningar. Sedan skar jag ut den platta delen och klippte till skisspapper i precis samma storlek.
Eftersom vi närmar oss jul fick eleverna göra blyertskisser på en vinterbild eller ett julmotiv, Skissen skulle vara relativt enkel utan gråskale-valörer och ville de ha med någon form av text behövde den spegelvändas på skissen. Detta var något som många fascinerades av och de fick klura en stund på hur och varför texten behövde se ut som den gjorde. Jag visade upp ett tryck som jag själv gjort och även bilder främst på jultextilier som var gjorda med den här sortens tryckmetod.
Dokumentera
 |
| Jag använde mig av vattenbaserad tryckfärg och röd för att det var det eller svart som vi hade och då kändes den röda mer julig. |
 |
| Efter att skissen var färdig fick barnen var sin frogolitbit och ristade där in samma mönster som på skissen med hjälp av sin penna. |
 |
| De fick sedan rolla på färg och sedan försiktigt lägga ett papper på den rollade frigolitbiten. Trycka med fingrarna över bilden, säga Abrakadabra och sedan lyfta upp trycket. De fick trycka tre bilder var. dels för att de skulle få chans att känna på hur det är att trycka en liten serie och för att öva på trycktekniken både vad det gällde rollningen och avtryckningen. |
 |
| En del såg att de hade missat vissa saker eller tryckt för lite med pennan och sköljde då helt enkelt av sina frigolitbitar och arbeta en stund till innan de gav sig på och tryckte igen. |
 |
| Efteråt lade vi upp allas bilder och tittade på dom. Vi pratade om vad man behövde tänka på till en annan gång men de allra flesta var nöjda och tyckte att det hade varit roligt. |
Reflektera
Det var intressant att se hur en del upptäckte saker som dom kunde korrigera under tiden arbetet pågick. Någon elev var väldigt missnöjd till en början då det var svårt att få till raka linjer på frigolitbiten men förvånades glatt över slutresultatet. Någon annan märkte att en bokstav dessvärre inte var spegelvänd men det var inte hela världen utan han tyckte bilden var rätt bra ändå och kommer troligtvis inte göra om samma misstag.
Jag upptäckte att färgen torkade lite för snabbt och till nästa tryckomgång hade jag hällt färgen i en burk med lock som var lätt att ta av.
Projektet var precis lagom svårt för att i princip alla ändå skulle känna att de lyckades och om de inte lyckades med någon av deras tre tryck fanns jag där och kunde hjälpa till lite extra med rollning eller avtryck och det tror jag alla kände var helt ok. Det var ju ändå deras egen skiss så jag gjorde egentligen inget med deras bild.Jag påpekade ett flertal gånger att det här var deras första försök och att de skulle göra så bra de kunde men att resultatet kanske inte skulle bli som de tänkt sig. Jag tror att resultaten var så långt ifrån vad de faktiskt kunde föreställa sig så att de hade inte några jättekrav på sig och många blev istället väldigt positivt överraskade. Speciellt de elever som lätt nedvärderar sig själva..
Hur skulle vi kunna gå vidare?
Det hade varit väldigt kul att fortsätta att arbeta med grafik även i andra former men även arbeta mer med olika tryckfärger och motiv. Jag skulle även vilja visa dom dokumentationen och höra deras kommentarer samt få eleverna att själva dokumentera deras processer.
Veckorapport v.49
Seminarium/Workshop 3: Barns skapande. Arbete utifrån tema ljud
Sol Morén - konstnär, konstpedagog och forskare vid Umeå Universitet höll i detta seminarium utifrån temat ljud.
Hon berättade om sin forskning om hur barn kan använda sig av ljud och bild i sitt språkskapande och lärande. I dessa forskningsprojekt ingick såväl lärarstudenter i bild, förskolepedagoger och barn från olika förskolor. Jag missade dessvärre den första biten av föreläsningen och kom då det var dags att få kvällen uppgift formulerad.
I baslagen fick vi en stund på oss att tillsammans skapa en enkel ljudaktivitet för en annan grupp. Vår grupp gjorde en ljud-associationssaga. Vi målade två bilder var som sedan blandades och lades i en hög med baksidan upp. Sedan fick grupppen som skulle göra vår aktivitet sätta sig i en ring kring korten. En fick börja att säga det var en gång och lyfta på det översta kortet och sedan börja sagan genom att föra in det som han eller hon såg på kortet med både ljud och rörelse i berättelsen. sedan fick personerna i ringen dra ett kort efter varann och berätta sagan vidare. Vår saga blev helt knasig när vi testade den men vi hade roligt och alla vågade ta ut svängarna och det var nästan omöjligt att inte lockas till att ljuda med vilket bara blev bättre.
Själva fick vi göra en ljudaktivitet som baserades på att skapa ett ljud och en rörelse till en sak tex en apelsin eller en blomma. Det var svårt men kul det med.
Vi fick även prova på en associationsvisklek där du kunde föra vidare en känsla med bild, ljud eller rörelse. Ännu svårare tyckte jag med det fungerade rätt så bra. Här gällde det att ha ett öppet sinne och ge sig hän vilket kanske inte var alltför lätt en torsdagskväll klockan åtta.
En grupp hade använt en av sina telefoner och spelat in olika ljud. Bland annat när en tjej dragit sin penna mot ett spiralblock. Ljudet var bekant men samtidigt kunde det låta som både ett tåg och flera andra saker. Gruppen som fick höra ljuden fick sedan försöka gestalta ljuden med sina kroppar. De fick även försöka ta reda på hur olika material kunde låta. Tex på hur många olika sätt kan ett papper låta. Det här var väldigt roligt att se och jag blev genast sugen på att testa det med barnen.
Sol Morén - konstnär, konstpedagog och forskare vid Umeå Universitet höll i detta seminarium utifrån temat ljud.
Hon berättade om sin forskning om hur barn kan använda sig av ljud och bild i sitt språkskapande och lärande. I dessa forskningsprojekt ingick såväl lärarstudenter i bild, förskolepedagoger och barn från olika förskolor. Jag missade dessvärre den första biten av föreläsningen och kom då det var dags att få kvällen uppgift formulerad.
I baslagen fick vi en stund på oss att tillsammans skapa en enkel ljudaktivitet för en annan grupp. Vår grupp gjorde en ljud-associationssaga. Vi målade två bilder var som sedan blandades och lades i en hög med baksidan upp. Sedan fick grupppen som skulle göra vår aktivitet sätta sig i en ring kring korten. En fick börja att säga det var en gång och lyfta på det översta kortet och sedan börja sagan genom att föra in det som han eller hon såg på kortet med både ljud och rörelse i berättelsen. sedan fick personerna i ringen dra ett kort efter varann och berätta sagan vidare. Vår saga blev helt knasig när vi testade den men vi hade roligt och alla vågade ta ut svängarna och det var nästan omöjligt att inte lockas till att ljuda med vilket bara blev bättre.
Själva fick vi göra en ljudaktivitet som baserades på att skapa ett ljud och en rörelse till en sak tex en apelsin eller en blomma. Det var svårt men kul det med.
Vi fick även prova på en associationsvisklek där du kunde föra vidare en känsla med bild, ljud eller rörelse. Ännu svårare tyckte jag med det fungerade rätt så bra. Här gällde det att ha ett öppet sinne och ge sig hän vilket kanske inte var alltför lätt en torsdagskväll klockan åtta.
En grupp hade använt en av sina telefoner och spelat in olika ljud. Bland annat när en tjej dragit sin penna mot ett spiralblock. Ljudet var bekant men samtidigt kunde det låta som både ett tåg och flera andra saker. Gruppen som fick höra ljuden fick sedan försöka gestalta ljuden med sina kroppar. De fick även försöka ta reda på hur olika material kunde låta. Tex på hur många olika sätt kan ett papper låta. Det här var väldigt roligt att se och jag blev genast sugen på att testa det med barnen.
Veckorapport v.48
Grupparbete i baslag 2
Den här veckan har jag bjudit in min basgrupp till min arbetsplats en 1-5 skola i centrum där jag arbetar som bildlärare/fritidspedagog. Jag visar runt och vi börjar besöket på min fritidsavdelning.
Jag visar lite kreativa alster som vi har gjort kring temat retur och vi kommer då också in på en alldeles ny inspirationskälla till mig - webbildgalleriet Pinterest. Det är ett bildlänkgalleri som är väldigt bra för att hitta idéer och inspiration både för eget bruk och som bildlärare Vi går sedan vidare till vår bildsal. Jag visar lite elevarbeten och pratar om hur jag brukar lägga upp mina lektioner samt visar lite inspirationsbilder på storbild. Senast har jag arbetat med konstnären Kieth Haring och femmorna har fått se bilder och sedan göra egna tolkningar av hur en bild i hans stil skulle kunna se ut.
Vi sätter oss tillsammans och gör en enkel bildövning som har spridit sig bland atelieristorna den här terminen. Att måla med Berolkritor på spegelglas och sedan göra ett avtryck med ett lätt fuktat papper. Vi testar vad som händer även med ett icke fuktat papper och det blir då ett mycket sprött avtryck till skillnad mot det första. Den här typen av tryckta bilder heter på "grafikspråk" Monotypier.
Vi har tre frågor att basera kvällens diskussion på:
Vilka material och hur kan miljöns utformning bidra till att barns estetiska läroprocesser främjas?
Vi glider först in på att det kan vara så enkelt som att ha rätt sorts kläder på sig så att barnen och vi vuxna inte behöver oroa oss för att de ska få eventuella fläckar på kläderna. Antingen förkläden eller skyddskläder i form av tex stora t-shirts. Kanske kommer detta också att medföra att barnen kopplar om till skaparläge bara genom att byta om.
Material behöver vara lättillgängligt och attraktivt för ögonen. Barnen måste kunna se materialet och bli sugna på att testa det. Det är svårt att vara kreativ och utforskande när man inte vet vad man har att tillgå. Dessutom måste färger vara rena och penslar och andra vertyg hela och fina. Det är tex inte roligt att måla med en stel eller böjd pensel. Det måste därför vara lätt för barnen att förstå var saker och ting har sina platser och hur de ska rengöras och kunna lämnas över till den som kommer till ateliern nästa gång.
Materialet måste också delvis vara anpassat för den årskurs som arbetar med det.En treåring kan tex inte lyfta en flaska med flaskfärg på samma sätt som en elev som går i femman. Då får man hitta andra lösningar som tex att hälla flaskfärgerna på mindre burkar som kryddburkar och barnmatsburkar.
Vilket förhållningssätt krävs av atelieristan/pedagogen för att barns processer blir levande?
Vi kommer fram till att både pedagogen och miljön måste vara tillåtande. Som pedagog/atelierista är det viktigt att dessutom finnas där och erbjuda och utmana då det behövs för att föra barnens processer framåt.
Vi diskuterade hur härmningen av andra bilder är en del av läroprocesser men att det ibland anses som fult att härma och vad detta kan komma sig av. Att atelieristan känner materialen och har en motiverande inställning.
Hur kan man använda pedagogisk dokumentation som ett verktyg för att arbeta med ett bildpedagogiskt projekt?
Här pratar vi mycket om teknik. Vad som finns på våra diverse skolor och hur vi skulle kunna arbeta med dessa. att gruppens storlek påverkar och naturligtvis vilka individer som är där. De finns de elever som är mer drivande och som snabbt vill gå vidare medan en del andra behöver mer tid både för att bli klara såväl på ett praktiskt plan som ett teoretiskt. Bilddokunentation kan hjälpa bägge dessa typer av barn att se och förstå. Den pedagogiska dokumentation synliggör även att det är den lärande processen som är det eleven bör sträva efter och inte i första hand slutprodukten.
Den här veckan har jag bjudit in min basgrupp till min arbetsplats en 1-5 skola i centrum där jag arbetar som bildlärare/fritidspedagog. Jag visar runt och vi börjar besöket på min fritidsavdelning.
Jag visar lite kreativa alster som vi har gjort kring temat retur och vi kommer då också in på en alldeles ny inspirationskälla till mig - webbildgalleriet Pinterest. Det är ett bildlänkgalleri som är väldigt bra för att hitta idéer och inspiration både för eget bruk och som bildlärare Vi går sedan vidare till vår bildsal. Jag visar lite elevarbeten och pratar om hur jag brukar lägga upp mina lektioner samt visar lite inspirationsbilder på storbild. Senast har jag arbetat med konstnären Kieth Haring och femmorna har fått se bilder och sedan göra egna tolkningar av hur en bild i hans stil skulle kunna se ut.
Vi sätter oss tillsammans och gör en enkel bildövning som har spridit sig bland atelieristorna den här terminen. Att måla med Berolkritor på spegelglas och sedan göra ett avtryck med ett lätt fuktat papper. Vi testar vad som händer även med ett icke fuktat papper och det blir då ett mycket sprött avtryck till skillnad mot det första. Den här typen av tryckta bilder heter på "grafikspråk" Monotypier.
Vi har tre frågor att basera kvällens diskussion på:
Vilka material och hur kan miljöns utformning bidra till att barns estetiska läroprocesser främjas?
Vi glider först in på att det kan vara så enkelt som att ha rätt sorts kläder på sig så att barnen och vi vuxna inte behöver oroa oss för att de ska få eventuella fläckar på kläderna. Antingen förkläden eller skyddskläder i form av tex stora t-shirts. Kanske kommer detta också att medföra att barnen kopplar om till skaparläge bara genom att byta om.
Material behöver vara lättillgängligt och attraktivt för ögonen. Barnen måste kunna se materialet och bli sugna på att testa det. Det är svårt att vara kreativ och utforskande när man inte vet vad man har att tillgå. Dessutom måste färger vara rena och penslar och andra vertyg hela och fina. Det är tex inte roligt att måla med en stel eller böjd pensel. Det måste därför vara lätt för barnen att förstå var saker och ting har sina platser och hur de ska rengöras och kunna lämnas över till den som kommer till ateliern nästa gång.
Materialet måste också delvis vara anpassat för den årskurs som arbetar med det.En treåring kan tex inte lyfta en flaska med flaskfärg på samma sätt som en elev som går i femman. Då får man hitta andra lösningar som tex att hälla flaskfärgerna på mindre burkar som kryddburkar och barnmatsburkar.
Vilket förhållningssätt krävs av atelieristan/pedagogen för att barns processer blir levande?
Vi kommer fram till att både pedagogen och miljön måste vara tillåtande. Som pedagog/atelierista är det viktigt att dessutom finnas där och erbjuda och utmana då det behövs för att föra barnens processer framåt.
Vi diskuterade hur härmningen av andra bilder är en del av läroprocesser men att det ibland anses som fult att härma och vad detta kan komma sig av. Att atelieristan känner materialen och har en motiverande inställning.
Hur kan man använda pedagogisk dokumentation som ett verktyg för att arbeta med ett bildpedagogiskt projekt?
Här pratar vi mycket om teknik. Vad som finns på våra diverse skolor och hur vi skulle kunna arbeta med dessa. att gruppens storlek påverkar och naturligtvis vilka individer som är där. De finns de elever som är mer drivande och som snabbt vill gå vidare medan en del andra behöver mer tid både för att bli klara såväl på ett praktiskt plan som ett teoretiskt. Bilddokunentation kan hjälpa bägge dessa typer av barn att se och förstå. Den pedagogiska dokumentation synliggör även att det är den lärande processen som är det eleven bör sträva efter och inte i första hand slutprodukten.
måndag 17 december 2012
Veckorapport v.47
Seminarium/ Workshop 2: Barns skapande och visuella språk
Stina Braxell är åter på besök. Hon berättar om bilden som språk. Bilder har funnits som ett av våra kommunikationsmedel så länge som det har funnits människor på jorden.
Det estetiska har olika mål. Dels är det en ren skönhetsaspekt och dels ett sätt att uttrycka känslor eller uttycket av en känsla.
Stina påminner om att det som atelieristor inte bara är viktigt att erbjuda bra material. Vårt egna förhållningssätt är precis lika viktigt. Om vi pedagoger är respektfulla, hänsynsfulla och arbetar för en tillåtande atmosfär kommer detta att ge våra elever stor chans att våga prova på och ge sig hän i de skapande processerna och i samtalen kring deras och de andra barnens bilder. En grogrund för växande med andra ord.
Jag återkommer igen till hur stor del av mitt arbete som går åt till att peppa barn under den skapande processen och att försöka få dom att njuta av processen och inte stirra sig blinda på resultatet. Speciellt inte innan dom ens är klara.
I vissa av mina grupper har eleverna tom hört detta så ofta att dom försöker att själva hjälpa och motivera den elev som tex sitter och säger att min bild suger eller jag är så dålig. Det är skönt för då har det i varje fall påbörjats en process för dessa barn som jag hoppas att de för vidare. Det är ofta också svårt att få dom att förstå att det är inte för min skull som dom gör sina skapande uppgifter och att det viktigaste är inte att jag blir nöjd utan att de själva blir nöjda över sin medverkan -process.
Att härma varann är det i nästan alla grupper några som gör. Det är oftast två nära vänner som gör väldigt lika bilder. En är ofta mer trygg och den andra härmar efter. Lika ofta kan jag också höra hur någon elev klagar på att någon annan härmat han eller henne. Jag försöker då uppmuntra att de ska se det som en komplimang och att härma är något vi alla gör för att lära oss. Efter att ha sett Stinas konstbilder tänker jag att det kanske är så att jag borde lägga mer vikt och visa hur människor härmat varandra sedan urminnes tider. Att det går ibland går i cykler med vad som är modernt tex vad det gäller mode och att konstnärer också fört vidare kunskap genom att imitera andra konstnärer.
Vi får en stund till diskussion i vårt baslag.och vi pratar till mesta delen om hur mycket man som pedagog får prata med och stödja eleverna i deras skapande situation. Vi kommer fram till att ju äldre elever desto mer okej känns det att inte bara hålla sig i bakgrunden. Många elever har på mellanstadiet redan bestämt sig för att de kan eller inte kan tex rita och drar gärna alla skapande aktiiviteter över en kam. Jag tycker det är extra roligt att i slutet av en lektion få höra just någon av dessa elever säga att det här var ju faktiskt kul.Då känns det som om jag har sått ett litet frö och påbörjat en grogrund för växande.
Stina Braxell är åter på besök. Hon berättar om bilden som språk. Bilder har funnits som ett av våra kommunikationsmedel så länge som det har funnits människor på jorden.
Det estetiska har olika mål. Dels är det en ren skönhetsaspekt och dels ett sätt att uttrycka känslor eller uttycket av en känsla.
Stina påminner om att det som atelieristor inte bara är viktigt att erbjuda bra material. Vårt egna förhållningssätt är precis lika viktigt. Om vi pedagoger är respektfulla, hänsynsfulla och arbetar för en tillåtande atmosfär kommer detta att ge våra elever stor chans att våga prova på och ge sig hän i de skapande processerna och i samtalen kring deras och de andra barnens bilder. En grogrund för växande med andra ord.
Jag återkommer igen till hur stor del av mitt arbete som går åt till att peppa barn under den skapande processen och att försöka få dom att njuta av processen och inte stirra sig blinda på resultatet. Speciellt inte innan dom ens är klara.
I vissa av mina grupper har eleverna tom hört detta så ofta att dom försöker att själva hjälpa och motivera den elev som tex sitter och säger att min bild suger eller jag är så dålig. Det är skönt för då har det i varje fall påbörjats en process för dessa barn som jag hoppas att de för vidare. Det är ofta också svårt att få dom att förstå att det är inte för min skull som dom gör sina skapande uppgifter och att det viktigaste är inte att jag blir nöjd utan att de själva blir nöjda över sin medverkan -process.
Att härma varann är det i nästan alla grupper några som gör. Det är oftast två nära vänner som gör väldigt lika bilder. En är ofta mer trygg och den andra härmar efter. Lika ofta kan jag också höra hur någon elev klagar på att någon annan härmat han eller henne. Jag försöker då uppmuntra att de ska se det som en komplimang och att härma är något vi alla gör för att lära oss. Efter att ha sett Stinas konstbilder tänker jag att det kanske är så att jag borde lägga mer vikt och visa hur människor härmat varandra sedan urminnes tider. Att det går ibland går i cykler med vad som är modernt tex vad det gäller mode och att konstnärer också fört vidare kunskap genom att imitera andra konstnärer.
Vi får en stund till diskussion i vårt baslag.och vi pratar till mesta delen om hur mycket man som pedagog får prata med och stödja eleverna i deras skapande situation. Vi kommer fram till att ju äldre elever desto mer okej känns det att inte bara hålla sig i bakgrunden. Många elever har på mellanstadiet redan bestämt sig för att de kan eller inte kan tex rita och drar gärna alla skapande aktiiviteter över en kam. Jag tycker det är extra roligt att i slutet av en lektion få höra just någon av dessa elever säga att det här var ju faktiskt kul.Då känns det som om jag har sått ett litet frö och påbörjat en grogrund för växande.
Veckorapport v.46
Projektarbete i Reggio Emilia
Jag har läst två böcker om projektarbete i Reggio Emilia:
Lyssnandets pedagogik av Lenz Taguchi och Ann Åberg
Reggio Children/Project Zero: Att göra lärandet synligt
Dessa formuleringar tycker jag bäst sammanfattar böckernas essenser.
-Den pedagogiska dokumentationen blir ett verktyg som ger både pedagoger och barn tillsammans en etisk medvetenhet som leder fram till ett mer demokratiskt arbetssätt. Grunden i detta arbetsätt är en strävan efter att hålla det pedagogiska arbetet i ständig förändring skriver Ann Åberg i boken Lyssnandets pedagogik av Lenz Taguchi och Ann Åberg.
-Barnen ges i detta arbetsätt en möjlighet att utforska på djupet och också makt över sitt eget kunskapsskapande.
-Syftet är att synliggöra hur barn tänker, gör och lär samt vilka förutsättningar och möjlighetsvillkor som pedagogen ger barnen för ett sådant lärande.
-Kooperativt lärande
-Lyssnar in vart och ett av våra barn
-Mod och lust går i närkamp med det vi ser i dokumentationen och de förståelser vi gör av den..
-Vi behöver varandra för att kunna skapa ny mening och kunskap - utan varandra kan vi inte förstå någonting eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och i våra andra uttycksformer. I en lyssande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta.
-Vikten av en lärande grupp.
-Bygga upp ett kompetent och nyanserat samarbete mellan olika människors tankegångar och erfarenheter,
-Jag som pedagog måste också ha någon att bolla idéer, funderingar och tankar med.
Gruppstorlekarna i dagens skolor är över lag alldeles för stora anser jag för att ett ultimat lärandeklimat ska kunna ske. På min skola delas klasserna ofta upp i mindre basgrupper nån gång varje dag då jag som lärare har större möjlighet att se varje barn och ge deras tankar och funderingar större utrymme. Däremot är det sällan så att jag arbetar med färre barn än 12-13 stycken.
För ett par år sedan fick vi en ny rektor som i grunden var musiklärare men nu hade arbetat som rektor i många år och som verkade väldigt engagerad i både skola och skolutveckling samt att ha när a kontakt med elever och barn. Jag har haft möjligheten att ha bild i halvklass med våra fyror, femmor och sexor under i stort sett de åtta år som jag arbetat som bildlärare. döm om min förvåning när denne nye rektor då tyckte att det var inte viktigt och kunde de ha musiklektioner på skolan i helklass varför skulle detta då inte kunna ske på bildlektionerna. Jag satte andan i halsen och blev både förtvivlad, arg och gråtfärdig. Hur kunde han inte se det viktiga gruppstorleken? Dessutom ville han att jag skulle hålla 40minuterslektioner istället för den timme som jag hade nu.
Det slutade med att jag skrev ett långt brev där jag beskrev precis vilka fördelarna var att ha bild i halvklass och att det snarare vore så att även musik borde prioriteras och vara i halvklass. Detta har ju många musiklärare också önskat sedan länge och menar att läroplanen i musik inte går att uppfyllas om de har helklasser. Han tog sitt förnuft till fånga efter att jag hotat med att gå på min föräldraledighet tidigare än planerat om inte halvklasserna blev kvar. Jag hoppats att det var mitt protestbrev och inte hotet som gjorde att jag fick igenom min önskan.
För att jag som lärare ska kunna göra projektarbeten som är Reggioinspirerade och pedagogiska dokumentationer krävs det också att tiden finns där och att gruppstorleken är vettig. Det är något jag kommer tillbaka till gång på gång. Gruppernas storlek.
Sedan är jag i mitt arbete som bildlärare rätt ensam på vår skola. Det finns personer som jag skulle kunna bolla idéer, funderingar och tankar med men oftast inte tiden till att mötas. Speciellt inte för tillfället när jag är delvis föräldraledig. Jag förstår vidden av detta efter läsningen av Reggio Children/Project Zero: Att göra lärandet synligt och det är något jag kommer att sträva efter. Både barnen och jag behöver få tid att bolla tankar ihop för att kunna skapa en lyssnade och förhandlande pedagogik.
Jag har läst två böcker om projektarbete i Reggio Emilia:
Lyssnandets pedagogik av Lenz Taguchi och Ann Åberg
Reggio Children/Project Zero: Att göra lärandet synligt
Dessa formuleringar tycker jag bäst sammanfattar böckernas essenser.
-Den pedagogiska dokumentationen blir ett verktyg som ger både pedagoger och barn tillsammans en etisk medvetenhet som leder fram till ett mer demokratiskt arbetssätt. Grunden i detta arbetsätt är en strävan efter att hålla det pedagogiska arbetet i ständig förändring skriver Ann Åberg i boken Lyssnandets pedagogik av Lenz Taguchi och Ann Åberg.
-Barnen ges i detta arbetsätt en möjlighet att utforska på djupet och också makt över sitt eget kunskapsskapande.
-Syftet är att synliggöra hur barn tänker, gör och lär samt vilka förutsättningar och möjlighetsvillkor som pedagogen ger barnen för ett sådant lärande.
-Kooperativt lärande
-Lyssnar in vart och ett av våra barn
-Mod och lust går i närkamp med det vi ser i dokumentationen och de förståelser vi gör av den..
-Vi behöver varandra för att kunna skapa ny mening och kunskap - utan varandra kan vi inte förstå någonting eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och i våra andra uttycksformer. I en lyssande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta.
-Vikten av en lärande grupp.
-Bygga upp ett kompetent och nyanserat samarbete mellan olika människors tankegångar och erfarenheter,
-Jag som pedagog måste också ha någon att bolla idéer, funderingar och tankar med.
Gruppstorlekarna i dagens skolor är över lag alldeles för stora anser jag för att ett ultimat lärandeklimat ska kunna ske. På min skola delas klasserna ofta upp i mindre basgrupper nån gång varje dag då jag som lärare har större möjlighet att se varje barn och ge deras tankar och funderingar större utrymme. Däremot är det sällan så att jag arbetar med färre barn än 12-13 stycken.
För ett par år sedan fick vi en ny rektor som i grunden var musiklärare men nu hade arbetat som rektor i många år och som verkade väldigt engagerad i både skola och skolutveckling samt att ha när a kontakt med elever och barn. Jag har haft möjligheten att ha bild i halvklass med våra fyror, femmor och sexor under i stort sett de åtta år som jag arbetat som bildlärare. döm om min förvåning när denne nye rektor då tyckte att det var inte viktigt och kunde de ha musiklektioner på skolan i helklass varför skulle detta då inte kunna ske på bildlektionerna. Jag satte andan i halsen och blev både förtvivlad, arg och gråtfärdig. Hur kunde han inte se det viktiga gruppstorleken? Dessutom ville han att jag skulle hålla 40minuterslektioner istället för den timme som jag hade nu.
Det slutade med att jag skrev ett långt brev där jag beskrev precis vilka fördelarna var att ha bild i halvklass och att det snarare vore så att även musik borde prioriteras och vara i halvklass. Detta har ju många musiklärare också önskat sedan länge och menar att läroplanen i musik inte går att uppfyllas om de har helklasser. Han tog sitt förnuft till fånga efter att jag hotat med att gå på min föräldraledighet tidigare än planerat om inte halvklasserna blev kvar. Jag hoppats att det var mitt protestbrev och inte hotet som gjorde att jag fick igenom min önskan.
För att jag som lärare ska kunna göra projektarbeten som är Reggioinspirerade och pedagogiska dokumentationer krävs det också att tiden finns där och att gruppstorleken är vettig. Det är något jag kommer tillbaka till gång på gång. Gruppernas storlek.
Sedan är jag i mitt arbete som bildlärare rätt ensam på vår skola. Det finns personer som jag skulle kunna bolla idéer, funderingar och tankar med men oftast inte tiden till att mötas. Speciellt inte för tillfället när jag är delvis föräldraledig. Jag förstår vidden av detta efter läsningen av Reggio Children/Project Zero: Att göra lärandet synligt och det är något jag kommer att sträva efter. Både barnen och jag behöver få tid att bolla tankar ihop för att kunna skapa en lyssnade och förhandlande pedagogik.
torsdag 22 november 2012
Veckorapport v.45
Seminarium om dokumentation kring projektarbete
Hur startar pedagogerna i en Reggio Emiliaförskola upp ett projekt? Mia som var vår föreläsare denna kväll berättade om vikten i all lyssna efter vad barnen är intresserade av. När det fungerar som bäst "blir det navet i hjulet som sätter snurr på pedagogiska och didaktiska tankar" citerar hon Whener Godée.
Så ett projektarbete börjar alltid med ett aktivt lyssnande. Jag kommer ihåg hur min då 14 månader gamla son började på sin förskola som hade en tydlig Reggioinrikting och hur tomt och kalt jag tyckte det var till en början men allt eftersom växte det fram miljöer som pedagogerna skapade för och med barnen. De var mycket intresserade av fordon och speciellt bussar och tåg visade det sig och därför kom jag att efter ett tag se hur det växte fram både bussar och järnvägsbyggarplatser i lokalerna. De åkte även ner till centralen och tittade på tåg. Min son har än idag som snart blivande sexåring en stor kärlek till tågbanor och det misstänker jag grundlades på förskolan.
Efter det att pedagogerna enats kring ett tema som kan vara stort och övergripande som tex ljus eller så litet och precist som Batman är det viktigt att också formulera ett gemensamt syfte berättar Mia. Syftet kan vara att som i ett av projekten hon varit involverad i om Bubblor: att barnen ska få möjlighet att söka kunskap och lita på sin egen förmåga, uppmärksamma förändringar, lära sig se olikheter och detaljer, våga berätta och visa för varandra samt ges möjlighet att använda olika material och olika uttrycksmöjligheter.
Efter det är det viktigt att pedagogerna beskriver bakgrunden till temat samt sätter ord på vad de som pedagoger är nyfikna på. t.ex. som i redan ovan nämnda projekt nämligen att se hur provar barnen sina teorier och hur de tar del av varandras erfarenheter samt delar med sig av sina erfarenheter.
Allteftersom projekten sedan fortlöper dokumenterar, observerar och sammanställer pedagogerna vilka läroprocesser som sker både med kamerans hjälp och skriftligt. Denna dokumentation ges sedan tillbaka till barnen som pratar om vad de har gjort och sedan är det upp till pedagogerna eller barnen att tillföra något nytt som gör att barnen och pedagogerna kan fortsätta att utforska,upptäcka och uppleva. Så här håller det sedan på tills dess att barnen intresserar sig för något annat och pedagogerna anser att det är dags att avsluta projektet och introducera ett annat. Mia berättade att teman kan ibland spänna över flera år likväl som ett par veckor. Det beror helt på barnen och pedagogerna.
Jag har själv provat på att arbeta tematiskt och i projekt främst med barn i de lägre skolåldrarna och jag vet hur lätt och roligt det är att spinna loss kring ett givet ämne. Livet i sig är inte ett ämne i taget utan istället är det naturligare att arbeta preojektinriktat och göra lärsituationerna mer verkliga för barnen. Att hinna dokumentera är något jag både tycker är roligt och svårt. Roligt då jag gillar att fotografera och att göra utsmyckningar samt grafiska produktioner och svårt främst på grund av tiden i skolan och då du ska försöka hinna se alla barn och se till att alla är delaktiga i dokumentationen.
Mias ord:
”I det Reggio Emilia inspirerade arbetssättet med observation och dokumentation, är avsikten att synliggöra barnens föreställningar, teorier, uttryck och strategier i lek och arbete för att kunna fatta beslut om vilka förutsättningar och utmaningar barnen kan ges i ett fortsatt utforskande.
Fokus i ett sådant arbete, för både barn och vuxna, är lärandets process snarare än målet/resultatet. Syftet är att utmana såväl barnens föreställningar och uttryckssätt som de vuxnas för givet tagna sätt att
förstå sin omvärld.”
Hur startar pedagogerna i en Reggio Emiliaförskola upp ett projekt? Mia som var vår föreläsare denna kväll berättade om vikten i all lyssna efter vad barnen är intresserade av. När det fungerar som bäst "blir det navet i hjulet som sätter snurr på pedagogiska och didaktiska tankar" citerar hon Whener Godée.
Så ett projektarbete börjar alltid med ett aktivt lyssnande. Jag kommer ihåg hur min då 14 månader gamla son började på sin förskola som hade en tydlig Reggioinrikting och hur tomt och kalt jag tyckte det var till en början men allt eftersom växte det fram miljöer som pedagogerna skapade för och med barnen. De var mycket intresserade av fordon och speciellt bussar och tåg visade det sig och därför kom jag att efter ett tag se hur det växte fram både bussar och järnvägsbyggarplatser i lokalerna. De åkte även ner till centralen och tittade på tåg. Min son har än idag som snart blivande sexåring en stor kärlek till tågbanor och det misstänker jag grundlades på förskolan.
Efter det att pedagogerna enats kring ett tema som kan vara stort och övergripande som tex ljus eller så litet och precist som Batman är det viktigt att också formulera ett gemensamt syfte berättar Mia. Syftet kan vara att som i ett av projekten hon varit involverad i om Bubblor: att barnen ska få möjlighet att söka kunskap och lita på sin egen förmåga, uppmärksamma förändringar, lära sig se olikheter och detaljer, våga berätta och visa för varandra samt ges möjlighet att använda olika material och olika uttrycksmöjligheter.
Efter det är det viktigt att pedagogerna beskriver bakgrunden till temat samt sätter ord på vad de som pedagoger är nyfikna på. t.ex. som i redan ovan nämnda projekt nämligen att se hur provar barnen sina teorier och hur de tar del av varandras erfarenheter samt delar med sig av sina erfarenheter.
Allteftersom projekten sedan fortlöper dokumenterar, observerar och sammanställer pedagogerna vilka läroprocesser som sker både med kamerans hjälp och skriftligt. Denna dokumentation ges sedan tillbaka till barnen som pratar om vad de har gjort och sedan är det upp till pedagogerna eller barnen att tillföra något nytt som gör att barnen och pedagogerna kan fortsätta att utforska,upptäcka och uppleva. Så här håller det sedan på tills dess att barnen intresserar sig för något annat och pedagogerna anser att det är dags att avsluta projektet och introducera ett annat. Mia berättade att teman kan ibland spänna över flera år likväl som ett par veckor. Det beror helt på barnen och pedagogerna.
Jag har själv provat på att arbeta tematiskt och i projekt främst med barn i de lägre skolåldrarna och jag vet hur lätt och roligt det är att spinna loss kring ett givet ämne. Livet i sig är inte ett ämne i taget utan istället är det naturligare att arbeta preojektinriktat och göra lärsituationerna mer verkliga för barnen. Att hinna dokumentera är något jag både tycker är roligt och svårt. Roligt då jag gillar att fotografera och att göra utsmyckningar samt grafiska produktioner och svårt främst på grund av tiden i skolan och då du ska försöka hinna se alla barn och se till att alla är delaktiga i dokumentationen.
Mias ord:
”I det Reggio Emilia inspirerade arbetssättet med observation och dokumentation, är avsikten att synliggöra barnens föreställningar, teorier, uttryck och strategier i lek och arbete för att kunna fatta beslut om vilka förutsättningar och utmaningar barnen kan ges i ett fortsatt utforskande.
Fokus i ett sådant arbete, för både barn och vuxna, är lärandets process snarare än målet/resultatet. Syftet är att utmana såväl barnens föreställningar och uttryckssätt som de vuxnas för givet tagna sätt att
förstå sin omvärld.”
Veckorapport v.44
Seminarium om Reggio Emilias pedagogiska filosofi och ateliern som pedagogisk miljö
Tarja Häikiö var åter på plats och föreläste.
Hon pratade om att Reggio Emilias värdegrund främst baseras på en stark önskan om att forma ideologiskt starka barn efter andra världskriget. Dessa barn ska kunna växa upp och bli medborgare som värnar om varann och inte accepterar att bli ledda av en "härskare" som inte vill allas bästa. Medborgare som vågar säga ifrån och vara obekväma då det behövs.
Grundpelarna är:
- Demokrati
- Barnsyn, människosyn, kunskapssyn
- Dialog - Kommmunikation
- Förhållningssätt
- Barnet som subjekt
- Det kompetenta barnet
- Rättigheter - Skyldigheter
I Sverige är det medborgerliga klimatet väldigt annorlunda än i Italien förklarar Tarja. Vi måste ständigt öva på att bli bättre på att kommunicera med varann istället för att som så ofta hellre stå tillbaka och tycka som massan även om vi inte håller med. Vi måste även öva på att både verkligen lyssna på varann och våga säga vad vi själva tycker istället för att som så ofta acceptera saker och ting för lugnets skull eller för att ens kollegor kommer att tycka att man är jobbig och tar plats. Om vi vågar vara obekväma som Tarja beskriver det kan vi få barn, föräldra, politiker ja hela samhället att lyssna på oss. Besvärliga barn och pedagoger är ett önskemål för att vi ska kunna förändra situationen i många förskolor och skolor till det bättre och föra fram hur viktigt det är att låta våra barn få vara kreativa.
Tarja pratade också om något som vi i Sverige inte riktigt vågar prata om nämligen att vi måste lära våra barn att likväl som dom har rättigheter så har dom också skyldigheter och bär ett eget ansvar för sina handlingar och sätt att vara. Jag har barn på min skola som envist hävdar att man får inte tvinga barn att göra saker som tex att delta i aktiviteter som de inte har lust med. Här ser man baksidan av ett fostrande där varken föräldrar eller pedagoger har vågat ge ramar och gå emot barnens egna vilja och inte heller upplyst barnen om konsekvenserna av deras handlingar anser jag.
Mot slutet av seminariet kom Tarja in på hur ateliern kan fungera som pedagogisk miljö Det är viktigt att miljön är genomtänkt och passar barnens åldrar. Dokumentationen på väggar blir ett visuellt erbjudande av aktiviteter samt inspiration. Förutom det vanliga materialet som återfinns på de flesta förskolor/skolor är det viktigt att kunna erbjuda material som kan "laddas" och bli till precis vad som helst som barnen vill. Återvunnet material är speciellt bra till detta. Ateliern ska uppmuntra till fritt skapande såväl som reproducerande och imiterande skapande aktiviteter. Barn som är kreativa tränar sitt seende, minne och föreställningsförmåga. Detta säger Tarja ger barn som växer upp och ser till att utvecklingen i samhället förs famåt och blir även blir duktiga problemlösare. Självklart är detta något som vi måste ta strid för!
Tarja Häikiö var åter på plats och föreläste.
Hon pratade om att Reggio Emilias värdegrund främst baseras på en stark önskan om att forma ideologiskt starka barn efter andra världskriget. Dessa barn ska kunna växa upp och bli medborgare som värnar om varann och inte accepterar att bli ledda av en "härskare" som inte vill allas bästa. Medborgare som vågar säga ifrån och vara obekväma då det behövs.
Grundpelarna är:
- Demokrati
- Barnsyn, människosyn, kunskapssyn
- Dialog - Kommmunikation
- Förhållningssätt
- Barnet som subjekt
- Det kompetenta barnet
- Rättigheter - Skyldigheter
I Sverige är det medborgerliga klimatet väldigt annorlunda än i Italien förklarar Tarja. Vi måste ständigt öva på att bli bättre på att kommunicera med varann istället för att som så ofta hellre stå tillbaka och tycka som massan även om vi inte håller med. Vi måste även öva på att både verkligen lyssna på varann och våga säga vad vi själva tycker istället för att som så ofta acceptera saker och ting för lugnets skull eller för att ens kollegor kommer att tycka att man är jobbig och tar plats. Om vi vågar vara obekväma som Tarja beskriver det kan vi få barn, föräldra, politiker ja hela samhället att lyssna på oss. Besvärliga barn och pedagoger är ett önskemål för att vi ska kunna förändra situationen i många förskolor och skolor till det bättre och föra fram hur viktigt det är att låta våra barn få vara kreativa.
Tarja pratade också om något som vi i Sverige inte riktigt vågar prata om nämligen att vi måste lära våra barn att likväl som dom har rättigheter så har dom också skyldigheter och bär ett eget ansvar för sina handlingar och sätt att vara. Jag har barn på min skola som envist hävdar att man får inte tvinga barn att göra saker som tex att delta i aktiviteter som de inte har lust med. Här ser man baksidan av ett fostrande där varken föräldrar eller pedagoger har vågat ge ramar och gå emot barnens egna vilja och inte heller upplyst barnen om konsekvenserna av deras handlingar anser jag.
Mot slutet av seminariet kom Tarja in på hur ateliern kan fungera som pedagogisk miljö Det är viktigt att miljön är genomtänkt och passar barnens åldrar. Dokumentationen på väggar blir ett visuellt erbjudande av aktiviteter samt inspiration. Förutom det vanliga materialet som återfinns på de flesta förskolor/skolor är det viktigt att kunna erbjuda material som kan "laddas" och bli till precis vad som helst som barnen vill. Återvunnet material är speciellt bra till detta. Ateliern ska uppmuntra till fritt skapande såväl som reproducerande och imiterande skapande aktiviteter. Barn som är kreativa tränar sitt seende, minne och föreställningsförmåga. Detta säger Tarja ger barn som växer upp och ser till att utvecklingen i samhället förs famåt och blir även blir duktiga problemlösare. Självklart är detta något som vi måste ta strid för!
Veckorapport v.43
Hur kan konst inspirera arbetet i ateliern?
Konst kan fungera som en igångsättare och med det menar jag en kick som ger mig och barnen lust att också vilja testa på det som konstnären redan har gjort.Genom att barnen får härma något som verkar kul ger det dom också nya idéer samtidigt som det utvecklar deras bildvärld. Konsten ger också mig som lärare inspiration till att testa saker som jag inte tidigare har gjort. Vi blir tillsammans forskare som utforskar nya vägar inom det estetiska fältet.
Konst kan också fungera som inspiration för att få igång själva bildtänkandet och hur man kan placera objekt i ett konstverk.
Då många, speciellt mindre barn, tecknar vad dom tror att dom ser och inte vad dom egentligen ser kan konstverken också fungera som ett sätt att visa skillnad på verklighet och fantasi.
Jag hade en lektion häromveckan då jag visade Picassos porträtt av människor som han målat både i profil och framifrån på en och samma gång. Barnen tyckte bilderna såg väldigt konstiga ut och jag tänkte hur ska det här gå men när dom sedan själva fick prova flödade kreativiteten och alla testade och eftersom dom inte visste hur slutresultatet skulle bli blev det en kravlös övning. Jag tror detta bidrog till att det blev så bra och att i stort sett alla blev väldigt stolta över sina försök.
Konst kan också vara utgångspunkten för diskussioner. Det kan få mig och eleverna att hjälpa till att sätta ord på det vi ser i konstverken. Både filosofiska tankar och rent teoretiska/praktiska funderingar. Jag tycker att det är spännande att ha bildprat med barn och tatt ge plats för deras tankar och funderingar. Det är roligt att många konstverk går att tolka på väldigt olika sätt. Genom att vi analyserar det vi ser tillsammans hjälper det oss också att öka vår förståelse dels för olika sorters bildframställning och dels att samtala, lyssna och även öka förståelsen mellan oss. Vi lär tillsammans.
Konstverk från vår och andra delar av världen kan också bidra till att ge barnen en större både geografisk och kulturell förståelse och visa på hur drivkraften att skapa ting med våra händer är något som alla människor har.
Konsten kan också hjälpa till att beskriva historien och då,nu och även framtid, utopi genom att visa på utvecklingen och vad som var viktigt förr och idag.Konst kan göra världen mer greppbar.
Konst kan givetvis inspirera arbetet i ateliern på många flera sätt än jag kommit fram till.
Konst kan fungera som en igångsättare och med det menar jag en kick som ger mig och barnen lust att också vilja testa på det som konstnären redan har gjort.Genom att barnen får härma något som verkar kul ger det dom också nya idéer samtidigt som det utvecklar deras bildvärld. Konsten ger också mig som lärare inspiration till att testa saker som jag inte tidigare har gjort. Vi blir tillsammans forskare som utforskar nya vägar inom det estetiska fältet.
Konst kan också fungera som inspiration för att få igång själva bildtänkandet och hur man kan placera objekt i ett konstverk.
Då många, speciellt mindre barn, tecknar vad dom tror att dom ser och inte vad dom egentligen ser kan konstverken också fungera som ett sätt att visa skillnad på verklighet och fantasi.
 |
| Picassos porträtt av Dora Maar |
Konst kan också vara utgångspunkten för diskussioner. Det kan få mig och eleverna att hjälpa till att sätta ord på det vi ser i konstverken. Både filosofiska tankar och rent teoretiska/praktiska funderingar. Jag tycker att det är spännande att ha bildprat med barn och tatt ge plats för deras tankar och funderingar. Det är roligt att många konstverk går att tolka på väldigt olika sätt. Genom att vi analyserar det vi ser tillsammans hjälper det oss också att öka vår förståelse dels för olika sorters bildframställning och dels att samtala, lyssna och även öka förståelsen mellan oss. Vi lär tillsammans.
Konstverk från vår och andra delar av världen kan också bidra till att ge barnen en större både geografisk och kulturell förståelse och visa på hur drivkraften att skapa ting med våra händer är något som alla människor har.
Konsten kan också hjälpa till att beskriva historien och då,nu och även framtid, utopi genom att visa på utvecklingen och vad som var viktigt förr och idag.Konst kan göra världen mer greppbar.
Konst kan givetvis inspirera arbetet i ateliern på många flera sätt än jag kommit fram till.
onsdag 7 november 2012
Veckorapport v.42 Samtidskonst
Studiebesök Röda sten
Vi möttes upp en kväll under bron vid Röda Sten och med var sin gatukrita och ficklampor fick vi sedan utforska omgivningarna och lämna våra egna spår. Detta är ett ställe som trots att det inte är lagligt har ett antal väggar till förfogande för gatukonst i form av främst graffiti och tags.
Eftersom regnet hängde i luften tyckte jag det var roligast att med min vita krita gå loss på bropelarna som var torra. Det var kul att lämna en bild som någon annan troligtvis skulle se och lite läskigt att gå utanför ramarna för vad som "fin" konst.
Jag tycker det är så kul att i stadsmiljön upptäcka någons medvetna spår och försköningar. Riktigt bra blir det när tex skulpturer får halsdukar eller stolpar stickade fodral och när det dyker upp spraybilder på passande ställen som elskåp osv. Däremot gör det mig ledsen och förbannad när folk klottrar på säten, väggar och fönster bara för att dom kan och när det går åt tusentals kronor att återställa det.
Vi möttes upp en kväll under bron vid Röda Sten och med var sin gatukrita och ficklampor fick vi sedan utforska omgivningarna och lämna våra egna spår. Detta är ett ställe som trots att det inte är lagligt har ett antal väggar till förfogande för gatukonst i form av främst graffiti och tags.
Eftersom regnet hängde i luften tyckte jag det var roligast att med min vita krita gå loss på bropelarna som var torra. Det var kul att lämna en bild som någon annan troligtvis skulle se och lite läskigt att gå utanför ramarna för vad som "fin" konst.
Jag tycker det är så kul att i stadsmiljön upptäcka någons medvetna spår och försköningar. Riktigt bra blir det när tex skulpturer får halsdukar eller stolpar stickade fodral och när det dyker upp spraybilder på passande ställen som elskåp osv. Däremot gör det mig ledsen och förbannad när folk klottrar på säten, väggar och fönster bara för att dom kan och när det går åt tusentals kronor att återställa det.
Veckorapport v41 Grupparbete i baslag 1
Diskussion och reflektion om barns skapande och atelieristans roll
Hur kan atelieristan bidra till att barns utforskande blir utifrån barns perspektiv och vilken relation kan atelieristans arbete ha i den pedagogiska verksamheten?
Vi sökte oss till ett kafé i närheten av HDK och där satte vi oss ned och började prata om veckans uppgift.
Vi diskuterade hur man som pedagog ska försöka att hålla tillbaka och enbart ge ramar och försöka lita till barnens egen experimentlusta och kreativitet. Hur man som pedagog visst kan ha en dialog med barnen men att man ska försöka tänka på att ställa öppna frågor och ibland även sådana frågor som leder barnen tillbaka det temat som man för tillfället arbetar med. Barnen spinner gärna iväg åt kanske ett helt annat håll än det som dom började med och då är det vår roll att föra in dom på spåret igen så att säga.
Vi pratade också om att Atelieristan roll är att se till att ateliern är utformad på så sätt att barnen som kommer dit blir inspirerade och vågar testa och ta för sig av materialet. Atelieristan bör också erbjuda barnen att prova material och tekniker som barnen inte är bekanta med sedan tidigare. Om atelieristan ser att ett barn eller en grupp missköter materialen eller ateliern är det också hennes eller hans uppgift att sätta stramare ramar för dom eller helt enkelt säga att nu får du/ni inte vara här under en period tills du/ni uppför dig/er bättre. Barnen måste kunna lyssna på atelieristan, varandra och att respektera materialen och verktygen för att få tillgång till dom.
Vi gled också in på hur olika våra verksamheter är då en del av oss arbetar i förskolan och en del i skolan och vilka olika grunder det ger oss att stå på. En av mina medstudenter berättade om hur frustrerad en av hennes elever på högstadiet varit över att den kreativa processen bara får 50 minuters utrymme i veckan. Jag mår inte bra av detta hade eleven skrikit och samtidigt stampat i golvet. Vi var alla helt överens om att vi tycker att den kreativa processen är viktigt och borde få ta större plats i verksamheterna speciellt i skolmiljön..
Hur kan atelieristan bidra till att barns utforskande blir utifrån barns perspektiv och vilken relation kan atelieristans arbete ha i den pedagogiska verksamheten?
Vi sökte oss till ett kafé i närheten av HDK och där satte vi oss ned och började prata om veckans uppgift.
Vi diskuterade hur man som pedagog ska försöka att hålla tillbaka och enbart ge ramar och försöka lita till barnens egen experimentlusta och kreativitet. Hur man som pedagog visst kan ha en dialog med barnen men att man ska försöka tänka på att ställa öppna frågor och ibland även sådana frågor som leder barnen tillbaka det temat som man för tillfället arbetar med. Barnen spinner gärna iväg åt kanske ett helt annat håll än det som dom började med och då är det vår roll att föra in dom på spåret igen så att säga.
Vi pratade också om att Atelieristan roll är att se till att ateliern är utformad på så sätt att barnen som kommer dit blir inspirerade och vågar testa och ta för sig av materialet. Atelieristan bör också erbjuda barnen att prova material och tekniker som barnen inte är bekanta med sedan tidigare. Om atelieristan ser att ett barn eller en grupp missköter materialen eller ateliern är det också hennes eller hans uppgift att sätta stramare ramar för dom eller helt enkelt säga att nu får du/ni inte vara här under en period tills du/ni uppför dig/er bättre. Barnen måste kunna lyssna på atelieristan, varandra och att respektera materialen och verktygen för att få tillgång till dom.
Vi gled också in på hur olika våra verksamheter är då en del av oss arbetar i förskolan och en del i skolan och vilka olika grunder det ger oss att stå på. En av mina medstudenter berättade om hur frustrerad en av hennes elever på högstadiet varit över att den kreativa processen bara får 50 minuters utrymme i veckan. Jag mår inte bra av detta hade eleven skrikit och samtidigt stampat i golvet. Vi var alla helt överens om att vi tycker att den kreativa processen är viktigt och borde få ta större plats i verksamheterna speciellt i skolmiljön..
tisdag 30 oktober 2012
V.40 Egen skapande bilduppgift 1
Kartlägg vilka material du själv är bekväm med och känner att du behärskar?
Efter att i stort sett hela livet älskat skapande aktiviteter så har jag provat på en mängd olika tekniker och material. Ibland har jag gått kurser men för det mesta själv sökt upp och provat mig fram. Materialen har hunnit bli så många att jag har svårt att hitta något jag ej har testat, det skall nog vara sidenfärger i så fall. Att kunna och få lov till att vara en skapande person, med hjälp av mina händer och mitt seende, är en stor del av mig och mitt välbefinnande. Det gör att jag också känner mig bekväm med i stort sett alla material.
Vilka material är du inte bekväm med? Utmana dig själv, testa och prova dem tills du tycker att du känner dem.
Precis som med livet i övrigt finns det material som jag tycker bättre och andra sämre om. Vissa material är dessutom mer lättarbetade och andra mycket svårare samt kräver olika tid och säkerhetsåtgärder. Jag vill inte likställa det med att inte vara bekväm med dessa material. Jag är öppen för att prova det mesta.
Precis som med livet i övrigt finns det material som jag tycker bättre och andra sämre om. Vissa material är dessutom mer lättarbetade och andra mycket svårare samt kräver olika tid och säkerhetsåtgärder. Jag vill inte likställa det med att inte vara bekväm med dessa material. Jag är öppen för att prova det mesta.
Skapande aktivitet 1
Jag fick tipset från en av mina kurskamrater att testa att måla med Berol tuschpennor på spegel och därefter trycka ett fuktat papper mot som då suger upp det du har ritat och vips kommer du då ha en tryckt kopia på din tecknade bild.
Jag och min femårige son testade detta hemma på spegeln i badrummet och det var en kul upplevelse. Det var också lite skrämmande att få lov till att rita på spegeln. Jag hade visserligen kollat i ett hörn på spegeln att färgen verkligen gick att få bort innan vi började. Vi tittade samtidigt som vi målade på spegeln hur vi såg ut och försökte måla av våra spegelbilder. Jag märkte hur min son efter att mycket noggrant ritat av sina glasögon och ögon inte orkade titta på sig själv och istället ritade mer som han tänkte sig att han såg ut. Han såg i spegeln hela sin kropp och målade därför med det förutom huvudet.Vi tog ett akvarellpapper som vi fuktade med det hade nog behövt ligga längre i vattnet för det sög bara upp en väldigt ljus kopia av hans bild. Mitt papper var troligen för blött för resultatet såg ut som ett spöke med väldigt utflytna kanter. Till min sambos bild för han ville också ville prova tog jag ett vanligt kopieringspapper som jag snabbt blötte och sen försiktigt torkade mellan två tidningspapper. Det sög upp i princip allt tusch och gav det resultat som jag blev mest nöjd med trots att papperet blir lite buckligt efter att ha varit blött. Kanske kan man se om det går att strecktorka det som man gör med akvarellpapper om man vill ha det plant igen.
Det var väldigt kul att testa en ny teknik även om det påminde mig om den grafiska tekniken Monotypi då man målar med pensel/papper på en kopparplatta och sedan trycker av det på papper i en tryckpress.Det blev inte så värst likt oss då det var svårt att stå stilla samtidigt som man skulle måla av sig. Det kanske är lättare om man sitter ner och har spegeln i handen lutad mot ett bord. I vår ska jag arbeta med självporträtt och det ska bli kul att testa denna aktivitet med mina femteklassare.
Jag och min femårige son testade detta hemma på spegeln i badrummet och det var en kul upplevelse. Det var också lite skrämmande att få lov till att rita på spegeln. Jag hade visserligen kollat i ett hörn på spegeln att färgen verkligen gick att få bort innan vi började. Vi tittade samtidigt som vi målade på spegeln hur vi såg ut och försökte måla av våra spegelbilder. Jag märkte hur min son efter att mycket noggrant ritat av sina glasögon och ögon inte orkade titta på sig själv och istället ritade mer som han tänkte sig att han såg ut. Han såg i spegeln hela sin kropp och målade därför med det förutom huvudet.Vi tog ett akvarellpapper som vi fuktade med det hade nog behövt ligga längre i vattnet för det sög bara upp en väldigt ljus kopia av hans bild. Mitt papper var troligen för blött för resultatet såg ut som ett spöke med väldigt utflytna kanter. Till min sambos bild för han ville också ville prova tog jag ett vanligt kopieringspapper som jag snabbt blötte och sen försiktigt torkade mellan två tidningspapper. Det sög upp i princip allt tusch och gav det resultat som jag blev mest nöjd med trots att papperet blir lite buckligt efter att ha varit blött. Kanske kan man se om det går att strecktorka det som man gör med akvarellpapper om man vill ha det plant igen.
Det var väldigt kul att testa en ny teknik även om det påminde mig om den grafiska tekniken Monotypi då man målar med pensel/papper på en kopparplatta och sedan trycker av det på papper i en tryckpress.Det blev inte så värst likt oss då det var svårt att stå stilla samtidigt som man skulle måla av sig. Det kanske är lättare om man sitter ner och har spegeln i handen lutad mot ett bord. I vår ska jag arbeta med självporträtt och det ska bli kul att testa denna aktivitet med mina femteklassare.
söndag 30 september 2012
Jesper Juul och Emil
Såg en snutt av ett Babel från Bokmässan ikväll där familjeterapeuten Jesper Juul medverkade. Han fick frågan om vilket råd han skulle vilja ge Emils pappa. Jesper svarade då att han skulle vilja säga åt honom att nu är det dags att välja. Han har kört på med sitt frustrationsdrivna sätt att bli arg och ge bestraffningar för att få fason på Emil men det fungerar uppenbart inte. Så nu har han en möjlighet kvar som är bra både för Emil, pappan och deras relation och det är att inse att Emil är som han är och om han inte kan se att det faktiskt berikar hans liv så är det kört.
Helt underbart tycker jag!
Helt underbart tycker jag!
Veckorapport - v.39 Barns skapande
Den här kvällen fanns Stina Braxell på plats för att hålla ett seminarium kring barns skapande och Atelieristans roll och mötet med material. Hon har även skrivit boken Skapande barn. Stina har arbetat i drygt tio år som Atelierista på norra Hisingen i Göteborg.
Jag fastnade främst för diskussionen kring hur vi vuxna för det mesta vill att det ska bli något när vi arbetar med en skapande aktivitet och sedan för över det till våra barn. Även första gången när vi möter nya material som vi inte än behärskar. Det är så lätt som vuxen att visa hur man ska göra med ett material istället för att låta barnen upptäcka det själva. Jag måste utmana och påminna mig själv om värdet i bekantningsstadiet och i klottrandet(upptäckandet) som Stina kallade av material. Speciellt om det är första gången.
Stina berättade om hur en av hennes förskolebarn hade en startsträcka på säkert tjugo minuter innan han ens rörde den lerklump han hade blivit tilldelad och bara iakttog sina kamrater. Hade det varit femton år sedan skulle hon ha gett honom bara en liten stund och sedan manat på honom. Troligtvis hade hon själv tagit upp leran och visat hur man kunde forma den och till vad istället för som nu invänta tills han tog det steget själv och sedan blev helt uppslukad av aktiviteten att utforska lerans möjligheter och begränsningar.
Förhållningssättet inom Reggio Emilia som förespråkar att barnen får upptäcka och utforska material och att det inte finns några prestationskrav känner jag är något som jag vill arbeta mer med. Eleverna i grundskolan som jag möter är redan så måna om att det dom gör ska bli fint, snyggt eller coolt. Jag försöker att uppmuntra dom till att inte vara så inställda på att det ska bli bra hela tiden och att de även inte ska nedvärdera sig själva under arbetets gång för det är det många som gör. Jag frågar dom hur många fotbollsspelare är det som blir bra utan att öva och hur många springer omkring på plan och mumlar konstant åh vad dålig jag är på detta. Jag försöker på så sätt få dom att förstå att dom måste öva för att bli bättre och att det inte alltid blir så som man tänkt sig, ibland har man en dålig dag helt enkel och så måste det få vara. Givetvis kommer kanske inte alla bli jättebra på att rita men att det handlar om så mycket mer.
Nu ska jag försöka tänka ut hur jag kan få eleverna att våga upptäcka material utan att känna att de måste hålla sig inom några givna ramar. Att jag kunna vägleda elever som kan vara få ge sig hän att skapa utan några prestationskrav hade varit fantastiskt. Ofta är det så lätt som lärare på grund av tidspress att visa precis hur ett material ska bearbetas och nästan hur det färdiga resultatet också ska se ut. Det kommer att bli svårt men också spännande. Jag får börja med mig själv som också väldigt lätt fastnar i att jag vill att det ska bli något när jag skapar. Som vuxen kan jag väl inte bara få klottra? Jag måste återigen påminna mig själv om att det är processen och inte produkten som är målet. Något som jag var mycket medveten om på lärarhögskolan men som på något vis under mina år som lärare har fått ta mindre och mindre plats.
Jag fastnade främst för diskussionen kring hur vi vuxna för det mesta vill att det ska bli något när vi arbetar med en skapande aktivitet och sedan för över det till våra barn. Även första gången när vi möter nya material som vi inte än behärskar. Det är så lätt som vuxen att visa hur man ska göra med ett material istället för att låta barnen upptäcka det själva. Jag måste utmana och påminna mig själv om värdet i bekantningsstadiet och i klottrandet(upptäckandet) som Stina kallade av material. Speciellt om det är första gången.
Stina berättade om hur en av hennes förskolebarn hade en startsträcka på säkert tjugo minuter innan han ens rörde den lerklump han hade blivit tilldelad och bara iakttog sina kamrater. Hade det varit femton år sedan skulle hon ha gett honom bara en liten stund och sedan manat på honom. Troligtvis hade hon själv tagit upp leran och visat hur man kunde forma den och till vad istället för som nu invänta tills han tog det steget själv och sedan blev helt uppslukad av aktiviteten att utforska lerans möjligheter och begränsningar.
Förhållningssättet inom Reggio Emilia som förespråkar att barnen får upptäcka och utforska material och att det inte finns några prestationskrav känner jag är något som jag vill arbeta mer med. Eleverna i grundskolan som jag möter är redan så måna om att det dom gör ska bli fint, snyggt eller coolt. Jag försöker att uppmuntra dom till att inte vara så inställda på att det ska bli bra hela tiden och att de även inte ska nedvärdera sig själva under arbetets gång för det är det många som gör. Jag frågar dom hur många fotbollsspelare är det som blir bra utan att öva och hur många springer omkring på plan och mumlar konstant åh vad dålig jag är på detta. Jag försöker på så sätt få dom att förstå att dom måste öva för att bli bättre och att det inte alltid blir så som man tänkt sig, ibland har man en dålig dag helt enkel och så måste det få vara. Givetvis kommer kanske inte alla bli jättebra på att rita men att det handlar om så mycket mer.
Nu ska jag försöka tänka ut hur jag kan få eleverna att våga upptäcka material utan att känna att de måste hålla sig inom några givna ramar. Att jag kunna vägleda elever som kan vara få ge sig hän att skapa utan några prestationskrav hade varit fantastiskt. Ofta är det så lätt som lärare på grund av tidspress att visa precis hur ett material ska bearbetas och nästan hur det färdiga resultatet också ska se ut. Det kommer att bli svårt men också spännande. Jag får börja med mig själv som också väldigt lätt fastnar i att jag vill att det ska bli något när jag skapar. Som vuxen kan jag väl inte bara få klottra? Jag måste återigen påminna mig själv om att det är processen och inte produkten som är målet. Något som jag var mycket medveten om på lärarhögskolan men som på något vis under mina år som lärare har fått ta mindre och mindre plats.
måndag 24 september 2012
Veckorapport - v.38 Ateliern och Atelieristans roll
En regnig torsdagskväll trängde vi oss in, ca 25 förväntansfulla lärarstudenter, för att få lyssna på Tarja Häikiö som arbetat 17 år som Atelierista både i förskola och i grundskola. Hon föreläste under två timmar om hur Atelieristans roll kan se ut och om Atelierns utformning och dess betydelse inom Reggio Emilia..
Veckans uppgift:
Hur skulle en Atelierista kunna arbeta på min arbetsplats?
Jag arbetar i grundskolan, dels som fritidspedagog och dels som bildlärare. Jag utbildade mig till 1-7 lärare med so-bild som inriktning för drygt tio år sedan och det var då jag för första gången kom i kontakt med Reggio Emilia, deras arbetssätt och tankar om att barnet har 100 språk och vi berövar dom 99. Det kändes spännande och också väldigt naturligt att man bejakar barnet och inser deras obegränsade kapacitet och potential. Att placera barnet i centrum och bejaka barns frågor, kunskapstörst, nyfikenhet och intressen känns i mångt och mycket självklart för att kunna vara en bra och lyhörd pedagog i dagens skola.
Jag känner att jag idag gör främst nytta genom att ge mina elever grundkompetens i materialkunskap och det är även så jag planerar och lägger upp terminen. Jag vill att eleverna ska få chansen att prova på olika material och tekniker för att sedan kunna behärska och uttrycka det dom vill få fram.Ibland i enstaka uppgifter, ibland i projekt och temaform. Tarja berättade att Vea Vecchi som arbetar som Atelierista i Reggio Emilia menar att på så sätt får barnen fler alfabet som de sedan kan använda och uttrycka sig med. Det kändes tryggt att få veta att Atelieristans roll egentligen ligger ganska nära bildlärarrollen.Det jag instinktivt känner är att jag med skulle vilja arbeta mer med är barnens frågor, nyfikenhet och intressen och tror att jag då i min roll som fritidspedagog även kan komma mer till min rätt som Atelierista på min skola. Ofta har jag som bildlärare bara 40 min eller i bästa fall en timme per lektionstillfälle i veckan och hinner inte barnen färdigt med en uppgift utan tvingas vänta tills nästa veckas lektion hinner mycket av engagemanget och kreativiteten hos barnen gå i stöpet. På fritidshemmet skulle eleverna både kunna arbeta under en längre period under eftermiddagen och också även sammanhängande dagar/perioder.
Om den grundläggande materialkunskapen också kunde ske redan i förskolan och de lägre åldrarna kanske även de äldre åldrarnas bildlektioner skulle gagnas av det. Barnen skulle då redan bära med sig en fördjupad konstnärlig och visuell kompetens och mer tid skulle kunna gå till att utveckla deras kreativitet och identitet. Genom att att arbeta med bild och estetik får Atelieristan då förutom att praktiskt träna funktioner som t.ex. minnesträning och sorteringsfunktionen i hjärnan även arbeta med elevernas känslonivåer och självbilder vilket är fantastiskt.
Vi hjälper då barnen såsom Loris Malaguzzi, italiensk förskollärare, barnpsykolog och grundare av Reggio Emilia, sa genom arbetssättet, från öga till hjärna till hand, barnens motoriska, kognitiva och identitetsskapande utveckling.
Veckans uppgift:
Hur skulle en Atelierista kunna arbeta på min arbetsplats?
Jag arbetar i grundskolan, dels som fritidspedagog och dels som bildlärare. Jag utbildade mig till 1-7 lärare med so-bild som inriktning för drygt tio år sedan och det var då jag för första gången kom i kontakt med Reggio Emilia, deras arbetssätt och tankar om att barnet har 100 språk och vi berövar dom 99. Det kändes spännande och också väldigt naturligt att man bejakar barnet och inser deras obegränsade kapacitet och potential. Att placera barnet i centrum och bejaka barns frågor, kunskapstörst, nyfikenhet och intressen känns i mångt och mycket självklart för att kunna vara en bra och lyhörd pedagog i dagens skola.
Jag känner att jag idag gör främst nytta genom att ge mina elever grundkompetens i materialkunskap och det är även så jag planerar och lägger upp terminen. Jag vill att eleverna ska få chansen att prova på olika material och tekniker för att sedan kunna behärska och uttrycka det dom vill få fram.Ibland i enstaka uppgifter, ibland i projekt och temaform. Tarja berättade att Vea Vecchi som arbetar som Atelierista i Reggio Emilia menar att på så sätt får barnen fler alfabet som de sedan kan använda och uttrycka sig med. Det kändes tryggt att få veta att Atelieristans roll egentligen ligger ganska nära bildlärarrollen.Det jag instinktivt känner är att jag med skulle vilja arbeta mer med är barnens frågor, nyfikenhet och intressen och tror att jag då i min roll som fritidspedagog även kan komma mer till min rätt som Atelierista på min skola. Ofta har jag som bildlärare bara 40 min eller i bästa fall en timme per lektionstillfälle i veckan och hinner inte barnen färdigt med en uppgift utan tvingas vänta tills nästa veckas lektion hinner mycket av engagemanget och kreativiteten hos barnen gå i stöpet. På fritidshemmet skulle eleverna både kunna arbeta under en längre period under eftermiddagen och också även sammanhängande dagar/perioder.
Om den grundläggande materialkunskapen också kunde ske redan i förskolan och de lägre åldrarna kanske även de äldre åldrarnas bildlektioner skulle gagnas av det. Barnen skulle då redan bära med sig en fördjupad konstnärlig och visuell kompetens och mer tid skulle kunna gå till att utveckla deras kreativitet och identitet. Genom att att arbeta med bild och estetik får Atelieristan då förutom att praktiskt träna funktioner som t.ex. minnesträning och sorteringsfunktionen i hjärnan även arbeta med elevernas känslonivåer och självbilder vilket är fantastiskt.
Vi hjälper då barnen såsom Loris Malaguzzi, italiensk förskollärare, barnpsykolog och grundare av Reggio Emilia, sa genom arbetssättet, från öga till hjärna till hand, barnens motoriska, kognitiva och identitetsskapande utveckling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)