Veckorapport v.46

 Projektarbete i Reggio Emilia

Jag har läst två böcker om projektarbete i Reggio Emilia:
Lyssnandets pedagogik av Lenz Taguchi och Ann Åberg
Reggio Children/Project Zero: Att göra lärandet synligt 

Dessa formuleringar tycker jag bäst sammanfattar böckernas essenser.

-Den pedagogiska dokumentationen blir ett verktyg som ger både pedagoger och barn tillsammans en etisk medvetenhet som leder fram till ett mer demokratiskt arbetssätt. Grunden i detta arbetsätt är en strävan efter att hålla det pedagogiska arbetet i ständig förändring skriver Ann Åberg i boken Lyssnandets pedagogik av Lenz Taguchi och Ann Åberg.

-Barnen ges i detta arbetsätt en möjlighet att utforska på djupet och också makt över sitt eget kunskapsskapande.

-Syftet är att synliggöra hur barn tänker, gör och lär samt vilka förutsättningar och möjlighetsvillkor som pedagogen ger barnen för ett sådant lärande.

-Kooperativt lärande
-Lyssnar in vart och ett av våra barn
-Mod och lust går i närkamp med det vi ser i dokumentationen och de förståelser vi gör av den..
-Vi behöver varandra för att kunna skapa ny mening och kunskap - utan varandra kan vi inte förstå någonting eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och i våra andra uttycksformer. I en lyssande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta.

-Vikten av en lärande grupp.
-Bygga upp ett kompetent och nyanserat samarbete mellan olika människors tankegångar och erfarenheter,

-Jag som pedagog måste också ha någon att bolla idéer, funderingar och tankar med.


Gruppstorlekarna i dagens skolor är över lag alldeles för stora anser jag för att ett ultimat lärandeklimat ska kunna ske. På min skola delas klasserna ofta upp i mindre basgrupper nån gång varje dag då jag som lärare har större möjlighet att se varje barn och ge deras tankar och funderingar större utrymme. Däremot är det sällan så att jag arbetar med färre barn än 12-13 stycken.

För ett par år sedan fick vi en ny rektor som i grunden var musiklärare men nu hade arbetat som rektor i många år och som verkade väldigt engagerad i både skola och skolutveckling samt att ha när a kontakt med elever och barn. Jag har haft möjligheten att ha bild i halvklass med våra fyror, femmor och sexor under i stort sett de åtta år som jag arbetat som bildlärare. döm om min förvåning när denne nye rektor då tyckte att det var inte viktigt och kunde de ha musiklektioner på skolan i helklass varför skulle detta då inte kunna ske på bildlektionerna. Jag satte andan i halsen och blev både förtvivlad, arg och gråtfärdig. Hur kunde han inte se det viktiga gruppstorleken? Dessutom ville han att jag skulle hålla 40minuterslektioner istället för den timme som jag hade nu.

Det slutade med att jag skrev ett långt brev där jag beskrev precis vilka fördelarna var att ha bild i halvklass och att det snarare vore så att även musik borde prioriteras och vara i halvklass. Detta har ju många musiklärare också önskat sedan länge och menar att läroplanen i musik inte går att uppfyllas om de har helklasser. Han tog sitt förnuft till fånga efter att jag hotat med att gå på min föräldraledighet tidigare än planerat om inte halvklasserna blev kvar. Jag hoppats att det var mitt protestbrev och inte hotet som gjorde att jag fick igenom min önskan.

För att jag som lärare ska kunna göra projektarbeten som är Reggioinspirerade och pedagogiska dokumentationer krävs det också att tiden finns där och att gruppstorleken är vettig. Det är något jag kommer tillbaka till gång på gång. Gruppernas storlek.
Sedan är jag i mitt arbete som bildlärare rätt ensam på vår skola. Det finns personer som jag skulle kunna bolla  idéer, funderingar och tankar med men oftast inte tiden till att mötas. Speciellt inte för tillfället när jag är delvis föräldraledig. Jag förstår vidden av detta efter läsningen av Reggio Children/Project Zero: Att göra lärandet synligt och det är något jag kommer att  sträva efter. Både barnen och jag behöver få tid att bolla tankar ihop för att kunna skapa en lyssnade och förhandlande pedagogik.