V.40 Egen skapande bilduppgift 1

Kartlägg vilka material du själv är bekväm med och känner att du behärskar?

Efter att i stort sett hela livet älskat skapande aktiviteter så har jag provat på en mängd olika tekniker och material. Ibland har jag gått kurser men för det mesta själv sökt upp och provat mig fram. Materialen har hunnit bli så många att jag har svårt att hitta något jag ej har testat, det skall nog vara sidenfärger i så fall. Att kunna och få lov till att vara en skapande person, med hjälp av mina händer och mitt seende, är en stor del av mig och mitt välbefinnande. Det gör att jag också känner mig bekväm med i stort sett alla material.
 

Vilka material är du inte bekväm med? Utmana dig själv, testa och prova dem tills du tycker att du känner dem. 
Precis som med livet i övrigt finns det material som jag tycker bättre och andra sämre om. Vissa material är dessutom mer lättarbetade och andra mycket svårare samt kräver olika tid och säkerhetsåtgärder. Jag vill inte likställa det med att inte vara bekväm med dessa material. Jag är öppen för att prova det mesta.

Skapande aktivitet 1

Jag fick tipset från en av mina kurskamrater att testa att måla med Berol tuschpennor på spegel och därefter trycka ett fuktat papper mot som då suger upp det du har ritat och vips kommer du då ha en tryckt kopia på din tecknade bild. 

Jag och min femårige son testade detta hemma på spegeln i badrummet och det var en kul upplevelse. Det var också lite skrämmande att få lov till att rita på spegeln. Jag hade visserligen kollat i ett hörn på spegeln att färgen verkligen gick att få bort innan vi började. Vi tittade samtidigt som vi målade på spegeln hur vi såg ut och försökte måla av våra spegelbilder. Jag märkte hur min son efter att mycket noggrant ritat av sina glasögon och ögon  inte orkade titta på sig själv och istället ritade mer som han tänkte sig att han såg ut. Han såg i spegeln hela sin kropp och målade därför med det förutom huvudet.Vi tog ett akvarellpapper som vi fuktade med det hade nog behövt ligga längre i vattnet för det sög bara upp en väldigt ljus kopia av hans bild. Mitt papper var troligen för blött för resultatet såg ut som ett spöke med väldigt utflytna kanter. Till min sambos bild för han ville också ville prova tog jag ett vanligt kopieringspapper som jag snabbt blötte och sen försiktigt torkade mellan två tidningspapper. Det sög upp i princip allt tusch och gav det resultat som jag blev mest nöjd med trots att papperet blir lite buckligt efter att ha varit blött. Kanske kan man se om det går att strecktorka det som man gör med akvarellpapper om man vill ha det plant igen.

Det var väldigt kul att testa en ny teknik även om det påminde mig om den grafiska tekniken Monotypi då man målar med pensel/papper på en kopparplatta och sedan trycker av det på papper i en tryckpress.Det blev inte så värst likt oss då det var svårt att stå stilla samtidigt som man skulle måla av sig. Det kanske är lättare om man sitter ner och har spegeln i handen lutad mot ett bord. I vår ska jag arbeta med självporträtt och det ska bli kul att testa denna aktivitet med mina femteklassare.

 

Jesper Juul och Emil

Såg en snutt av ett Babel från Bokmässan ikväll där familjeterapeuten Jesper Juul medverkade. Han fick frågan om vilket råd han skulle vilja ge Emils pappa. Jesper svarade då att han skulle vilja säga åt honom att nu är det dags att välja. Han har kört på med sitt frustrationsdrivna sätt att bli arg och ge bestraffningar för att få fason på Emil men det fungerar uppenbart inte. Så nu har han en möjlighet kvar som är bra både för Emil, pappan och deras relation och det är att inse att Emil är som han är och om han inte kan se att det faktiskt berikar hans liv så är det kört.

Helt underbart tycker jag!

Veckorapport - v.39 Barns skapande

Den här kvällen fanns Stina Braxell på plats för att hålla ett seminarium kring barns skapande och Atelieristans roll och mötet med material. Hon har även skrivit boken Skapande barn. Stina har arbetat i drygt tio år som Atelierista  på norra Hisingen i Göteborg.

Jag fastnade främst för diskussionen kring hur vi vuxna för det mesta vill att det ska bli något när vi arbetar med en skapande aktivitet och sedan för över det till våra barn. Även första gången när vi möter nya material som vi inte än behärskar. Det är så lätt som vuxen att visa hur man ska göra med ett material istället för att låta barnen upptäcka det själva. Jag måste utmana och påminna mig själv om värdet i bekantningsstadiet och i klottrandet(upptäckandet) som Stina kallade av material. Speciellt om det är första gången.

Stina berättade om hur en av hennes förskolebarn hade en startsträcka på säkert tjugo minuter innan han ens rörde den lerklump han hade blivit tilldelad och bara iakttog sina kamrater. Hade det varit femton år sedan skulle hon ha gett honom bara en liten stund och sedan manat på honom. Troligtvis hade hon själv tagit upp leran och visat hur man kunde forma den och till vad istället för som nu invänta tills han tog det steget själv och sedan blev helt uppslukad av aktiviteten att utforska lerans möjligheter och begränsningar.

Förhållningssättet inom Reggio Emilia som förespråkar att barnen får upptäcka och utforska material och att det inte finns några prestationskrav känner jag är något som jag vill arbeta mer med. Eleverna i grundskolan som jag möter är redan så måna om att det dom gör ska bli fint, snyggt eller coolt. Jag försöker att uppmuntra dom till att inte vara så inställda på att det ska bli bra hela tiden och att de även inte ska nedvärdera sig själva under arbetets gång för det är det många som gör. Jag frågar dom hur många fotbollsspelare är det som blir bra utan att öva och hur många springer omkring på plan och mumlar konstant åh vad dålig jag är på detta. Jag försöker på så sätt få dom att förstå att dom måste öva för att bli bättre och att det inte alltid blir så som man tänkt sig, ibland har man en dålig dag helt enkel och så måste det få vara. Givetvis kommer kanske inte alla bli jättebra på att rita men att det handlar om så mycket mer.

Nu ska jag försöka tänka ut hur jag kan få eleverna att våga upptäcka material utan att känna att de måste hålla sig inom några givna ramar. Att jag kunna vägleda elever som kan vara få ge sig hän att skapa utan några prestationskrav hade varit fantastiskt. Ofta är det så lätt som lärare på grund av tidspress att visa precis hur ett material ska bearbetas och nästan hur det färdiga resultatet också ska se ut. Det kommer att bli svårt men också spännande. Jag får börja med mig själv som också väldigt lätt fastnar i att jag vill att det ska bli något när jag skapar. Som vuxen kan jag väl inte bara få klottra? Jag måste återigen påminna mig själv om att det är processen och inte produkten som är målet. Något som jag var mycket medveten om på lärarhögskolan men som på något vis under mina år som lärare har fått ta mindre och mindre plats.

Veckorapport - v.38 Ateliern och Atelieristans roll

En regnig torsdagskväll trängde vi oss in, ca 25 förväntansfulla lärarstudenter, för att få lyssna på Tarja Häikiö som arbetat 17 år som Atelierista både i förskola och i grundskola. Hon föreläste under två timmar om hur Atelieristans roll kan se ut och om Atelierns utformning och dess betydelse inom Reggio Emilia..

Veckans uppgift:
Hur skulle en Atelierista kunna arbeta på min arbetsplats?

Jag arbetar i grundskolan, dels som fritidspedagog och dels som bildlärare. Jag utbildade mig till 1-7 lärare med so-bild som inriktning för drygt tio år sedan och det var då jag för första gången kom i kontakt med Reggio Emilia, deras arbetssätt och tankar om att barnet har 100 språk och vi berövar dom 99. Det kändes spännande och också väldigt naturligt att man bejakar barnet och inser deras obegränsade kapacitet och potential. Att placera barnet i centrum och bejaka barns frågor, kunskapstörst, nyfikenhet och intressen känns i mångt och mycket självklart för att kunna vara en bra och lyhörd pedagog i dagens skola.

Jag känner att jag idag gör främst nytta genom att ge mina elever grundkompetens i materialkunskap och det är även så jag planerar och lägger upp terminen. Jag vill att eleverna ska få chansen att prova på olika material och tekniker för att sedan kunna behärska och uttrycka det dom vill få fram.Ibland i enstaka uppgifter, ibland i projekt och temaform. Tarja berättade att Vea Vecchi som arbetar som Atelierista i Reggio Emilia menar att på så sätt får barnen fler alfabet som de sedan kan använda och uttrycka sig med. Det kändes tryggt att få veta att Atelieristans roll egentligen ligger ganska nära bildlärarrollen.Det jag instinktivt känner är att jag med skulle vilja arbeta mer med är barnens frågor, nyfikenhet och intressen och tror att jag då i min roll som fritidspedagog även kan komma mer till min rätt som Atelierista på min skola. Ofta har jag som bildlärare bara 40 min eller i bästa fall en timme per lektionstillfälle i veckan och hinner inte barnen färdigt med en uppgift utan tvingas vänta tills nästa veckas lektion hinner mycket av engagemanget och kreativiteten hos barnen gå i stöpet. På fritidshemmet skulle eleverna både kunna arbeta under en längre period under eftermiddagen och också även sammanhängande dagar/perioder.

Om den grundläggande materialkunskapen också kunde ske redan i förskolan och de lägre åldrarna kanske även de äldre åldrarnas bildlektioner skulle gagnas av det. Barnen  skulle då redan bära med sig en fördjupad konstnärlig och visuell kompetens och mer tid skulle kunna gå till att utveckla deras kreativitet och identitet. Genom att att arbeta med bild och estetik får Atelieristan då förutom att praktiskt träna funktioner som t.ex. minnesträning och sorteringsfunktionen i hjärnan även arbeta med elevernas känslonivåer och självbilder vilket är fantastiskt.
Vi hjälper då barnen såsom Loris Malaguzzi, italiensk förskollärare, barnpsykolog och grundare av  Reggio Emilia, sa genom arbetssättet, från öga till hjärna till hand, barnens motoriska, kognitiva och identitetsskapande utveckling.